Just too far away
Det är alltid så, allt är för långt borta. Men ändå så nära, ibland kan man nästan känna vindraget, precis som man kan känna andetagen från en människa som ligger intill. Men så fort jag ska fatta tag i det, så är det plötsligt kilometer bort. Det tar på psyket, att alltid behöva kämpa lite till. Jag kämpar men får aldrig något tillbaka och får jag något tillbaka så vill jag i alla fall inte ha det. Kalla mej kräsen, kalla mej bortskämd, men jag blir aldrig nöjd. Kanske har jag inget att vara nöjd över, kanske så är jag just bara bortskämd.
Nu vill jag bara ha kärlek, men inte vilken kärlek som helst. Jag vill ha sådan kärlek som inte existerar, jag vill ha filmkärlek. Sagokärlek om du så vill. Jag vill ha riktigt äkta kärlek, samtidigt som jag inte tror på den. Kanske vill jag bara bevisa för mej själv att jag har fel. När jag vet att jag har rätt. Inget är bra nog och jag bara sårar, i hopp om att det ska komma någon bättre. Någon som inte kan såra mej, men det inträffar inte. Rädslan för att bli sårad är den största jag bär på, jag har blivit sårad så många gånger. Människor gör dej alltid bara besviken, så därför litar jag inte på någon. Inte lika lätt att bli besviken då.
Lämna ett svar